I dagens lagmässiga defintion av förtal i brottsbalken står det:

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

Lägg speciellt märke till följande del från 2:a stycket:

...eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann...

Det innebär alltså att det inte räcker med att uppgiften är sann för att kunna frias från dom, utan rätten har därtill möjligheten att ändå döma någon om den inte tycker uttalandet var försvarligt, en bedömning som egentligen är helt skönsmässig.

Som med all otydlig lagstiftning skapar detta en gråzon som gör att folk som annars hade uttalat sig och informerat om potentiellt viktiga saker inte gör det för rädsla att dömas. Detta gäller kanske speciellt mot personer som har mycket resurser för att driva en lång lagprocess mot den potentiella förtalaren.

Vad tycker ni om detta? Är det rimligt att kunna dömas för förtal även när det som sägs är helt sanningsenligt?

Personligen tycker jag inte det.